Solen skiner, och jag är sjuk. Det känns ganska orättvist, första gången solen har visat sig på seriöst 3 veckor då ligger jag i feber. Så idag ska jag nog inte göra någonting, det kommer att bli sjuktsvårt faktiskt.

Jag kände mig ensam igår. Halva dagen igår ville jag vara "normal" och ha en kille, men att vilja ha någon för att slippa att vara ensam, det har aldrig varit en särskilt bra idé. Det har alltid varit ett medvetet val jag har gjort, att vara ensam menar jag. För det första så klarar jag mig väldigt bra själv och för det andra: Jag sårar människor så lätt när jag mår så här, visst det har funnits killar som har älskat mig för den jag är, men när jag mår som sämst så KAN jag inte stå ut med mänsklig närhet. Det var flera år sedan jag faktiskt kramade någon alls för till och med den lilla biten av närhet gör att jag inte kan kliva upp på morgonen, jag kan inte fungera normalt.

Att läsa det här är så sorgligt, men tyvärr så är det rena rama sanningen. Som sagt det finns bra bitar också. Jag minns dom  och fortsätter framåt.

//Ciao!