Jag lever hela tiden i det förflutna, inte för att det igentligen är ett medvetet val, men jag tänker hela tiden på vad som skulle kunnat ha hänt. När min bästa vän dog för snart fem år sedan, så hade jag redan nästan krossat mig själv. Det värsta är att jag gav allt och det räckte inte, jag knäckte mig själv och jag har faktiskt inte kunnat återhämtat mig efter det. Hon dog och på många sätt dog jag också den där natten. 

Men jag ska inte ljuga, allt jag gjorde då skulle jag göra igen, hon var trots allt min bästa vän. Det var igentligen bemötandet efter hennes självmord som sårade mig, när jag fick höra att jag inte brydde mig om henne bara för att jag inte kunde gråta. Trodde dom helt allvarligt att jag inte brydde mig?! Jag gjorde allt för att trösta mina andra vänner, jag hade inte tid med mig själv då. När jag efter några veckor- eller om det kanske var månader- fick höra att det var jag som var ansvarig för hennes död. Det var som ett slag i ansiktet, även fast jag nu förstår att man i  sorg lätt säger sådana saker. Jag tror inte nu - och jag trodde inte på det då- att jag bär ansvaret för hennes död mer än någon annan. Men likförbaskat så gör det ONT!

Ibland när jag mår som sämst så funderar jag på hur mitt liv skulle ha varit om jag inte hade träffat henne, skulle jag vara normal då?  Kanske, men kanske inte.

Jag slet sönder mig själv för att försöka rädda henne, men det räckte inte. Nu nästan fem år senare har smärtan inte mattats av, det gör fortfarande lika ont. En liten tröst är det faktiskt att även om det inte räckte till så försökte jag ialla fall.

Så där nu har ni lite av min historia.

//ciao!