Alla inlägg under augusti 2009

Av Light and Dark - 30 augusti 2009 06:51

Jag är glad att alla förstog varför jag inte kunde vara social igår, jag var så fruktansvärt trött. Fast när jag skulle gå och lägga mig igår kväll så kunde jag inte sova. Annars blev det ingenting gjort igår, inte ens bagels. Till er alla som funderar på att göra bagels- fast ni inte orkar för att man måste koka dom- dom är igentligen inte svårare att göra än kanelbullar.


Igår hörde jag sången som var på min kompis begravning, den rör mig inte i ryggen längre. Förut när jag hörde den så ramlade jag nästan ihop. Fast det är väl tur antar jag - jag får ju bara tjura i fem månader till. Jag gav mig själv fem år att sörja henne, innan jag var tvungen att fortsätta med mitt liv. Dom åren är snart över.



//ciao!

ANNONS
Av Light and Dark - 29 augusti 2009 10:46

Jag är så trött att min kropp och mitt huvud inte riktigt är sammankopplat. Kom hem halv tre inatt, ännu en givande kväll hos min bästakompis. Problemet är ju att jag ska upp och jobba klockan halv sex, så det blev bara några korta timmars sömn inatt också. Nä nu ska jag ta och baka bagels, orkar nämligen inte sova just nu.


//ciao!

ANNONS
Av Light and Dark - 28 augusti 2009 13:57

Jag tänker inte försöka släta över det jag skrev imorse för allt var sant. Vad jag ska försöka förklara är mitt uppförande under den tiden. Vi är dom vi är, och jag var den kaxiga lilla bruden som käftade emot killarna. Så jag svor och klippte till mina killkompisar på skoj och självklart svarde dom med samma mynt. Jag är bara inte helt säker på att han förstog att det var på skoj när dom andra gjorde det. Det gör ont att erkänna det, men det kan ha varit mitt eget fel. Visst han slutade aldrig när jag bad honom att göra det, som dom andra gjorde. Så en bit av  mig själv anser alltså att jag får skylla mig själv. Vilket en stor bit av mitt  rationella sinne svär åt, jag är nämligen ungefär 154 cm lång och väger då ca 50 kilo. Han var längre, starkare och faktiskt kille, så hur mycket skada kunde jag göra på honom? Svaret är: igentligen inget alls, för jag skämtade bara.


Jag måste tyvärr erkänna att jag numer är rädd för honom.



Annars så är jag i stort sett oskadd när det gäller det.


//ciao!

Av Light and Dark - 28 augusti 2009 07:23

God morgon alla glada! Jag kom hem klockan två i natt, tro mig i natt  var det väldigt mörkt. Alla som har läst den här bloggen anar nog vart jag har varit, just det jag har varit hos min bästa vän. Träffade henne, hennes systerson och hennes kille. Det var väldigt trevligt.


Hon blev jätteupprörd när jag insåg att en kille jag kände -för fem år sedan- inte bara hade hotat mig med kniv utan också hade försökt att dränka mig. Jag insåg det och sa det bara i förbigående, men hon blev jätteupprörd. Visst inser jag att det låter väldigt hemskt, men för mig var det hela överspelat redan precis när det hade hänt. Om ni undrar, jo det var på skoltid, och nej, lärarna sa ingenting. Varje fredag under ett halvt år så hade jag en kniv vid strupen, visst kniven var tejpad så jag skadade mig inte. Det jag oroar mig för nu är att han kanske eskalerar och börjar slå sina flickvänner. Det besvarar er andra fråga kanske, nej han blev aldrig anmäld för det han gjorde mot mig. Så kanske hade jag inte stått här om mina  killkompisar hade slitit bort honom från mig när han försökte dränka mig.


Antar att ni inte anade den här vändningen i mitt liv.



//ciao!

Av Light and Dark - 26 augusti 2009 14:36

Jag tror att jag har glömt hur man lever, alltså riktigt njuter av livet när det faktiskt går. Jag kan överleva nästan vart som helst, under vilka omständigheter som helst. Alla problem som är "små" kan jag inte hantera, men dom stora kan jag hantera. Jag fick höra att min kompis hade gått ner i vikt igen - hon hade anorexia för ågra år sedan- och det kan jag hantera. Fast så fort det handlar om dom mindre problemen så har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag tänker på killarna som regelbundet ringer till mig och säger att dom "älskar" mig. Jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen.


Nu när mina problem mer och mer försvinner, så kanske jag kan lära mig att..leva kanske är rätt ord. Tänkte bara runda av med den här upplysningen: Jag har ingen ångest, och det har jag inte haft på säkert två och en halv vecka. Det är det längsta jag har varit utan ångest på sju år.


//ciao!

Av Light and Dark - 25 augusti 2009 09:49

Jag har väl  haft några tuffa dagar, det måste jag väl erkänna. Det gör ju ingenting igentligen, då jag inte har haft någon ångest. Men kan jag hjälpa bara en människa genom mina problem, så har det varit värt all smärta. Lustigt att det ser så falskt ut när det står svart på vitt, men det är sant.


Jag har mina aningar om att  min födelsedag inte kommer att passera obemärkt, även fast jag har sagt att jag inte vill ha någon uppmärksamhet. Fast i år kanske det kommer att vara enklare, vad vet jag.


Vet ni om en sak? Om jag fick som jag ville skulle jag inte behöva göra någonting alls. Någonsin mer, jag vill bara leva ett lugnt, tråkigt liv. Om det inte skulle hända någonting större i mitt liv efter det här- så skulle jag nog kunna vara lycklig.



//ciao!



Av Light and Dark - 24 augusti 2009 09:13

Tänkte bara fortsätta på det tidigare inlägget. Minns ni den där reklamen om att i varje klass finns det en person med ätstörningar och hur många det nu var som skär sig. Jag ser en reklamen och hamnar direkt tillbaka i högstadiet, för jag var där mitt i smeten. I högstadiet hade jag bara två kompisar som inte skar sig, alla andra mådde så dåligt. Mina två bästa vänner hade anorexia. Vad jag försöker att faktiskt säga är: Varje dag upprepas min historia någon annanstans, varje dag är det någon som går igenom samma helvete. Har vi blivit så ignoranta att vi inte längre kan se hur dåligt vissa mår?  Allt det här borde få ett stopp! Det sorgligaste är ju att alla elever vet vilka som mår dåligt- men lärarna inte gör det. Jag tror att mycket skulle kunna gå att förändra om vi bara lärde oss att lyssna på varandra- och att vi tog det man sa på allvar.


Tänkte avsluta det här med ett urdrag ur den äldre eddan:


"I visdom jag växte och mognade ständigt alllt mer och mer, gärning mig ledde från gärning till gärning och från ord till ord." 


Det passar på något vis ganska bra här.



//ciao!

Av Light and Dark - 24 augusti 2009 06:58

Jag önskar att jag kunde säga att jag hade en dålig dag igår, och det var därför jag skrev som jag gjorde. Fast jag måste erkänna att det är ljusare idag. Problemet med mig är väl att jag igentligen inte tycker att jag förtjänar lycka, jag vet ju att det inte stämmer men..det känns så. Skulden väger fortfarande för tungt, jag insåg nämligen för nån dag sen varför jag inte var förvånad när hon begick självmord. Hon sa det nämligen till mig - en gång - när alla var någon annanstans . Så nu funderar jag på om jag hade sagt något om det hade slutat på något annat sätt. Så kanske var det mitt fel iallafall. Fast jag var fjorton, kan man verkligen lasta en fjortonåring med det?

Så nu tror jag att det faktiskt kanske var mitt fel, även fast jag vet att alla skulle säga att det inte var det. Jag tror inte ens hon skulle säga att det var mitt fel. Jag kan nog gå så långt att jag kan säga att jag vet att hon inte skulle tycka att det var mitt fel.


Jag önskar verkligen att någon hade fått syn på vad som hände, att någon hade sett hur dåligt hon faktiskt mådde. Eller åtminstonde lyssnat på mig. Jag bad hela tiden om hjälp av vuxna- lärare, skolsköterskor, kuratorer och hälocentralens sjuksköterskor- men ingen lyssnade på mig. Så det kanske inte är så konstigt att jag inte längre kan lita på människor. För när jag äntligen fick hjälp då var det redan försent. För mig och för henne. Den hjälpen jag fick skulle jag fått när jag var tretton, inte när jag var sjutton. Om jag hade fått hjälp då kanske jag hade kunnat läka. Nu tvivlar jag på att det faktiskt går. Fast ändå så var hon min tvillingsjäl, så jag kan inte ens vara arg på henne för att jag mår så här. För jag älskar henne fortfarande.


//Ciao!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se