Jag vet inte om jag borde ha rotat i mitt förflutna. Det känns nämligen som jag är där igen, fast den här gången är jag bara en åskådare. När det gäller era minnen kära läsare, när ni går tillbaka till en viss händelse, är ni då er själva? Jag menar att jag är en åskådare brevid, jag ser mig själv skratta och ha roligt men jag är inte närvarande. Just det jag har väldigt svårt att minnas röster.

Funderar på att flytta härifrån också. Jag lät bli för att det skulle ha kännts som att jag flydde, men vart jag än går i den här staden så känner jag av hennes spöke. Alla minnen som jag har gör fortfarande så jäkla ont. Kanske kan jag få en liten frid i en annan stad. Min psykolog-när jag hade en- sa att jag kommer att vilja festa, göra saker som alla andra. Vilja hitta en kille som älskar mig och allt det där. Hon sa det för tre år sedan. Inget av det där låter särsklit lockande i mina öron. Okej då, jag skulle vilja vara normal.

Visst skulle jag vilja hitta en kille, men det vore inte rätt mot varken honom eller mig, om jag mår så här. Jag var själv vid sidan av några som behövde hjälp, det är fruktansvärt när man inte kan göra något för att dom ska må bättre. Sådärför kan jag inte tillåta att någon kommer för nära, jag vill helt enkelt inte skapa några nya mig.

//ciao!