Jag färgade håret igår, det blev inte så snyggt. Jag har ångest, inte den här vanliga vad har jag gjort nu ångesten. Utan den riktiga jag orkar inte andas ångesten. Lustigt jag trodde att jag borde vara van vid det här laget, men man kanske aldrig vänjer sig vid det här. Kanske inte den bästa starten på dagen, särskilt inte med tanke på att jag ska träffa min bästa killkompis idag.

Bara jag träffar honom så lär det bli bättre, eller så måste jag låtsas. Man vet ju aldrig. Problemet är väl att jag kommer komma närmare hennes grav än vad jag har varit dom senaste fem åren. Helt ärligt så har jag inte varit på hennes grav sen jag slutade nian. Jag har intalat mig själv att det inte är någon mening, hon är ju ändå död. Allas komentarer om att man går till graven för att minnas förstår jag inte heller, jag minns henne varje dag, överallt. Jag har helt enkelt svårt att förstå varför man ska stå och glo på en sten med ett namn på.  Jag erkänner jag har ett hjärta av sten.

//ciao!