Så jag träffade honom igår, vi var ju som ler och långhalm på högstadiet, men nu var allt förändrat. Vi spenderade fem timmar tillsammans, men det var så konstigt spänt mellan oss. Visst var det roligt, men fem timmar utan ett allvarligt samtal är väldigt konstigt när det gäller oss. Så fort vi nästan närmade oss ett allvarligt samtal så tysnade nån av oss och vi började prata om något annat. Skumt.

Han tyckte att håret var fint, sa han. Jag är inte helt säker på att han var ärlig. Det var lite roligt att han inte kände igen mig först.

Så jag besökte hennes grav för första gången igår, det var väldigt konstigt att se hennes namn på en gravsten. Det var inte så svårt som jag trodde.

Ciao!