Det var verkligen något som föll på plats i onsdags, jag har inte känt mig så här avslappnad på väldigt många år. Det värsta är att jag inte direkt kan säga varför, även fast jag anar att faktiskt utmana mina egna demoner och åka på kyrkogården har med saken att göra. Sen har jag hört mig för vad som hände under dom månaderna som jag inte har något minne av. Hur jag betedde mig, om jag faktiskt var på begravningen. Såna saker.

Jag hade visst varit som en zombie, bara suttit och stirrat rakt fram. Inga tårar.

Jag har faktiskt inte gråtit över att hon är död, det låter helt sjukt. Min bästa vän dog och jag har inte gråtit en enda tår. Men när alla andra grät, så var min sorg nästan för djup för tårar. Mitt liv var så sammanlänkat med hennes, att det kändes som jag hade förlorat en bit av mig själv. Så känns det faktiskt fortfarande.

Jag antar att alla fick rätt i det då. Jag minns det samtalet i åttan när mina vänner sa att dom inte trodde att jag skulle gråta om nån av dom dog.

//ciao!