Jag känner mig väldigt ensam just nu, jag hatar att känna mig ensam. För jag vet ju att den här ensamheten är självvald. Jag blev en igelkott någonstans mellan tolvårs ålder och nu. Problemet är väl att jag inte riktigt vet hur man sänker guarden längre. Fast och andra sidan- jag har ju som sagt upptäckt vad som händer när jag faktiskt erkänner hur jag mår.

Det finns ju ljuspunkter- tro mig- och dom är underbara. Så länge jag har min bästavän i närheten, så kan jag stå ut med vad som helst. Deras kärlek till varandra värmer mitt hjärta. Kanske undrar ni om jag är avundsjuk, men det är jag inte. Inte på dom, hon förtjänar all lycka hon kan få.

Jag vill inte vara ensam längre. Jag önskar att jag kunde finna någon som faktiskt såg mig. Som ser bortanför ytan, ser den jag faktiskt är.

Kanske är jag ensamhetens ängel - så att jag aldrig kommer att hitta någon.

//ciao!

Igår gjorde jag något dumt. Jag vet ju att så fort jag gör på det viset skrämmer jag människor. Jag sa vad jag tyckte, vad jag kände - det var inte den bästa idén jag har haft precis. Jag testade honom, och han fick panik. Nu kanske ni fuderar på vad jag igentligen gjorde, jag talade om mina minnen om det som hände för fem år sedan. Jag trodde att det för det första inte skulle komma som en överaskning hur jag mådde-han var ju där för gudsskull! Men nej då han fick panik, och jag sitter här och funderar på varför jag inte har kompisar med starkare nerver.

Fast jag kan ju förstås faktiskt erkänna att även jag skulle nog ha problem med den sortens erkännande. Jag sa helt enkelt att jag inte är säker på att jag skulle ha överlevt om min bästavän överlevde. Hennes död kan ha bidragit till att jag överlevde. Igentligen inget att få panik över- jag menar jag mår ju så vitt han vet mycket bättre nu. Det kom också upp att han tyckte det var fegt att hon tog livet av  sig, än idag har jag svårt att se det så. Vi var tillsammans så mycket att jag kan förstå varför hon gjorde det- och i mina ögon var det inte fegt.

Lustigt hur jag kan skriva det här utan ångest, min ångest försvann när jag såg hennes gravsten. Som han sa- på många vis var det min begravning också. Tror ni mina läsare på tvillingsjälar?  För det är faktiskt det närmnsta man kommer mitt och hennes band.

//ciao!