Tänkte bara fortsätta på det tidigare inlägget. Minns ni den där reklamen om att i varje klass finns det en person med ätstörningar och hur många det nu var som skär sig. Jag ser en reklamen och hamnar direkt tillbaka i högstadiet, för jag var där mitt i smeten. I högstadiet hade jag bara två kompisar som inte skar sig, alla andra mådde så dåligt. Mina två bästa vänner hade anorexia. Vad jag försöker att faktiskt säga är: Varje dag upprepas min historia någon annanstans, varje dag är det någon som går igenom samma helvete. Har vi blivit så ignoranta att vi inte längre kan se hur dåligt vissa mår?  Allt det här borde få ett stopp! Det sorgligaste är ju att alla elever vet vilka som mår dåligt- men lärarna inte gör det. Jag tror att mycket skulle kunna gå att förändra om vi bara lärde oss att lyssna på varandra- och att vi tog det man sa på allvar.

Tänkte avsluta det här med ett urdrag ur den äldre eddan:

"I visdom jag växte och mognade ständigt alllt mer och mer, gärning mig ledde från gärning till gärning och från ord till ord." 

Det passar på något vis ganska bra här.

//ciao!

Jag önskar att jag kunde säga att jag hade en dålig dag igår, och det var därför jag skrev som jag gjorde. Fast jag måste erkänna att det är ljusare idag. Problemet med mig är väl att jag igentligen inte tycker att jag förtjänar lycka, jag vet ju att det inte stämmer men..det känns så. Skulden väger fortfarande för tungt, jag insåg nämligen för nån dag sen varför jag inte var förvånad när hon begick självmord. Hon sa det nämligen till mig - en gång - när alla var någon annanstans . Så nu funderar jag på om jag hade sagt något om det hade slutat på något annat sätt. Så kanske var det mitt fel iallafall. Fast jag var fjorton, kan man verkligen lasta en fjortonåring med det?

Så nu tror jag att det faktiskt kanske var mitt fel, även fast jag vet att alla skulle säga att det inte var det. Jag tror inte ens hon skulle säga att det var mitt fel. Jag kan nog gå så långt att jag kan säga att jag vet att hon inte skulle tycka att det var mitt fel.

Jag önskar verkligen att någon hade fått syn på vad som hände, att någon hade sett hur dåligt hon faktiskt mådde. Eller åtminstonde lyssnat på mig. Jag bad hela tiden om hjälp av vuxna- lärare, skolsköterskor, kuratorer och hälocentralens sjuksköterskor- men ingen lyssnade på mig. Så det kanske inte är så konstigt att jag inte längre kan lita på människor. För när jag äntligen fick hjälp då var det redan försent. För mig och för henne. Den hjälpen jag fick skulle jag fått när jag var tretton, inte när jag var sjutton. Om jag hade fått hjälp då kanske jag hade kunnat läka. Nu tvivlar jag på att det faktiskt går. Fast ändå så var hon min tvillingsjäl, så jag kan inte ens vara arg på henne för att jag mår så här. För jag älskar henne fortfarande.

//Ciao!