Jag känner mig väldigt ensam just nu, jag hatar att känna mig ensam. För jag vet ju att den här ensamheten är självvald. Jag blev en igelkott någonstans mellan tolvårs ålder och nu. Problemet är väl att jag inte riktigt vet hur man sänker guarden längre. Fast och andra sidan- jag har ju som sagt upptäckt vad som händer när jag faktiskt erkänner hur jag mår.

Det finns ju ljuspunkter- tro mig- och dom är underbara. Så länge jag har min bästavän i närheten, så kan jag stå ut med vad som helst. Deras kärlek till varandra värmer mitt hjärta. Kanske undrar ni om jag är avundsjuk, men det är jag inte. Inte på dom, hon förtjänar all lycka hon kan få.

Jag vill inte vara ensam längre. Jag önskar att jag kunde finna någon som faktiskt såg mig. Som ser bortanför ytan, ser den jag faktiskt är.

Kanske är jag ensamhetens ängel - så att jag aldrig kommer att hitta någon.

//ciao!

Igår gjorde jag något dumt. Jag vet ju att så fort jag gör på det viset skrämmer jag människor. Jag sa vad jag tyckte, vad jag kände - det var inte den bästa idén jag har haft precis. Jag testade honom, och han fick panik. Nu kanske ni fuderar på vad jag igentligen gjorde, jag talade om mina minnen om det som hände för fem år sedan. Jag trodde att det för det första inte skulle komma som en överaskning hur jag mådde-han var ju där för gudsskull! Men nej då han fick panik, och jag sitter här och funderar på varför jag inte har kompisar med starkare nerver.

Fast jag kan ju förstås faktiskt erkänna att även jag skulle nog ha problem med den sortens erkännande. Jag sa helt enkelt att jag inte är säker på att jag skulle ha överlevt om min bästavän överlevde. Hennes död kan ha bidragit till att jag överlevde. Igentligen inget att få panik över- jag menar jag mår ju så vitt han vet mycket bättre nu. Det kom också upp att han tyckte det var fegt att hon tog livet av  sig, än idag har jag svårt att se det så. Vi var tillsammans så mycket att jag kan förstå varför hon gjorde det- och i mina ögon var det inte fegt.

Lustigt hur jag kan skriva det här utan ångest, min ångest försvann när jag såg hennes gravsten. Som han sa- på många vis var det min begravning också. Tror ni mina läsare på tvillingsjälar?  För det är faktiskt det närmnsta man kommer mitt och hennes band.

//ciao!

Jag borde vara i min säng just nu, jag har feber. Jag vill inte vara sjuk, det är så tråkigt. Har nog bomull i huvudet också, så vi får nog ta bloggandet nån annan gång. Finns den del saker jag tänkte ta upp, men det får vänta.

//ciao!

Kom hem halvfem imorse, det börjar bli något av en vana att sitta hos min bästavän och snacka om allt. Skulle dock upp och jobba klockan halvsex, något segt. Allt verkar lösa sig mellan henne och sin kille. Även hon verkar ha en sinnesfrid som heter duga, det är liksom fortfarande problem men det är mer personliga problem. Dom vet ju att dom vill vara tillsammans.

Det roligaste är att hon är nästan mer nyfiken på mrX än vad jag är, men vi kan fortfarande inte hitta någon bättre förklaring än att han är kär i mig. Det skulle liksom förklara allt skumt. Visst skulle det kunna vara så att han ville säga något annat, men jag brukar ju inte direkt dömma någon, så jag tror inte att han borde vara orolig för det. Jag menar vi brukade ju kunna säga allt till varandra. Jag menar vad han än vill säga till mig så lär jag ta det bra, jag har inga fördommar direkt, och som sagt har vi varit vänner i väldans många år så jag känner ju honom, så inget borde göra mig chockad.

//ciao!

Jag har ont i ryggen. Jag vill inte röra mig alls, men att sitta/ligga är  faktiskt inte heller så lockande. Sen så har jag faktiskt saker som jag känner måste bli gjort. Så idag har jag bakat bullar och imorgon lär jag baka kakor. Jag fyller ju snart år så jag måste ju ha fika bröd! Jag tänker inte köpa heller. Kanske att jag köper en tårta.

Nu är det nästan en hel vecka sen jag hade ångest senast. Så här bra har jag inte mått på flera år. Visst finns det fortfarande saker som oroar mig, men oron får liksom inget grepp om mig. Jag kan andas igen. För mig så räknas det här till lycka. Om nån skulle fråga om jag var lycklig idag, så skulle jag faktiskt kunna svara ja - och jag skulle inte ljuga heller. Kanske inte den här lyckan som människor utan ångest känner, men för mig är det här himmelriket. Det enda som fläckar ner det här är min fruktan att allt kommer tillbaka.

//ciao!

Det var verkligen något som föll på plats i onsdags, jag har inte känt mig så här avslappnad på väldigt många år. Det värsta är att jag inte direkt kan säga varför, även fast jag anar att faktiskt utmana mina egna demoner och åka på kyrkogården har med saken att göra. Sen har jag hört mig för vad som hände under dom månaderna som jag inte har något minne av. Hur jag betedde mig, om jag faktiskt var på begravningen. Såna saker.

Jag hade visst varit som en zombie, bara suttit och stirrat rakt fram. Inga tårar.

Jag har faktiskt inte gråtit över att hon är död, det låter helt sjukt. Min bästa vän dog och jag har inte gråtit en enda tår. Men när alla andra grät, så var min sorg nästan för djup för tårar. Mitt liv var så sammanlänkat med hennes, att det kändes som jag hade förlorat en bit av mig själv. Så känns det faktiskt fortfarande.

Jag antar att alla fick rätt i det då. Jag minns det samtalet i åttan när mina vänner sa att dom inte trodde att jag skulle gråta om nån av dom dog.

//ciao!

Har verkligen inte varit hemma särskilt mycket dom senaste dagarna. Jag åker till min bästakompis runt halv ett, och jag kom hem nu klockan halv sju. Jag är jättetrött, vi pratar väldigt mycket och jag vet hur viktigt det är att hon får prata ut. Det är tyvärr så att jag är kanske inte rätt människa för hennes problem. Visst kan jag lyssna, men jag har aldrig haft dom problemen hon har. Fast jag tror att hon bara behöver säga allt högt. Så jag sympatiserar.

Hon hade hört med sin kille om mina problem med mrX , och han hade sagt att det var självklart så att han var kär i mig. Hmm. Jobbig situation, om det är sant. Jag vet verkligen inte vart jag skulle stå om det var sant. För alla mina anledningar till att vara ensam, gäller inte med honom. Han vet redan allt om mig. Så jag kan inte gömma mig bakom det.

Fast det kan ju vara något helt annat också. Jag menar han kanske bara ville säga att han har blivit moderat. Eller nåt. Lustigt att jag inte kan få något grepp på vad det var han ville säga. Om ni har några ideér komentera

//ciao!

Jag är trött, fast med tanke på att jag kom hem klockan fyra imorse, så är det inte så farligt. Lustigt hur jag sitter och lyssnar på min bästakompis till klockan var tre, men hon behövde någon som lyssnade och inte dömde. Den människan är ju jag, det vet jag ju. Trots allt så tror jag att dom - om några dagar- kommer att vara på rätt spår igen. Dom har alltid varit så kärleksfulla mot varandra. Dom är det faktiskt fortfarande, trots allla problem. Så nu är det bara att vänta.

Hon tyckte också att mrX - min bästa killkompis- betedde sig konstigt. Hon kunde inte heller precisera vad som var fel. Hon är väldigt bra på att klura ut människor, så allt är fortfarande ett mysterium. Det enda hon kunde säga var att hon trodde att det var något han ville säga. Det visste jag också - men frågan är vad! Hon trodde kanske att han har gått och kärat ner sig i mig, men med tanke på att han bor i stockholm så säger han inget. Plus att vi har varit kompisar så länge. Den som lever får se, med tanke på att han och jag ska ses något mer, så kommer jag förmodligen kanske luska ut mer.

//ciao!