Så jag träffade honom igår, vi var ju som ler och långhalm på högstadiet, men nu var allt förändrat. Vi spenderade fem timmar tillsammans, men det var så konstigt spänt mellan oss. Visst var det roligt, men fem timmar utan ett allvarligt samtal är väldigt konstigt när det gäller oss. Så fort vi nästan närmade oss ett allvarligt samtal så tysnade nån av oss och vi började prata om något annat. Skumt.

Han tyckte att håret var fint, sa han. Jag är inte helt säker på att han var ärlig. Det var lite roligt att han inte kände igen mig först.

Så jag besökte hennes grav för första gången igår, det var väldigt konstigt att se hennes namn på en gravsten. Det var inte så svårt som jag trodde.

Ciao!

Jag färgade håret igår, det blev inte så snyggt. Jag har ångest, inte den här vanliga vad har jag gjort nu ångesten. Utan den riktiga jag orkar inte andas ångesten. Lustigt jag trodde att jag borde vara van vid det här laget, men man kanske aldrig vänjer sig vid det här. Kanske inte den bästa starten på dagen, särskilt inte med tanke på att jag ska träffa min bästa killkompis idag.

Bara jag träffar honom så lär det bli bättre, eller så måste jag låtsas. Man vet ju aldrig. Problemet är väl att jag kommer komma närmare hennes grav än vad jag har varit dom senaste fem åren. Helt ärligt så har jag inte varit på hennes grav sen jag slutade nian. Jag har intalat mig själv att det inte är någon mening, hon är ju ändå död. Allas komentarer om att man går till graven för att minnas förstår jag inte heller, jag minns henne varje dag, överallt. Jag har helt enkelt svårt att förstå varför man ska stå och glo på en sten med ett namn på.  Jag erkänner jag har ett hjärta av sten.

//ciao!

Jag vet inte om jag borde ha rotat i mitt förflutna. Det känns nämligen som jag är där igen, fast den här gången är jag bara en åskådare. När det gäller era minnen kära läsare, när ni går tillbaka till en viss händelse, är ni då er själva? Jag menar att jag är en åskådare brevid, jag ser mig själv skratta och ha roligt men jag är inte närvarande. Just det jag har väldigt svårt att minnas röster.

Funderar på att flytta härifrån också. Jag lät bli för att det skulle ha kännts som att jag flydde, men vart jag än går i den här staden så känner jag av hennes spöke. Alla minnen som jag har gör fortfarande så jäkla ont. Kanske kan jag få en liten frid i en annan stad. Min psykolog-när jag hade en- sa att jag kommer att vilja festa, göra saker som alla andra. Vilja hitta en kille som älskar mig och allt det där. Hon sa det för tre år sedan. Inget av det där låter särsklit lockande i mina öron. Okej då, jag skulle vilja vara normal.

Visst skulle jag vilja hitta en kille, men det vore inte rätt mot varken honom eller mig, om jag mår så här. Jag var själv vid sidan av några som behövde hjälp, det är fruktansvärt när man inte kan göra något för att dom ska må bättre. Sådärför kan jag inte tillåta att någon kommer för nära, jag vill helt enkelt inte skapa några nya mig.

//ciao! 

För det första: varför ska man ha rubriker?! Jag fattar det bara inte, det känns så onödigt bara.

När jag läser min egen blogg, så inser jag att jag kan låta som om jag skulle kunna göra något drastiskt. Fast ändå inte, jag känner mig själv. Det har nämligen alltid funnits något hos mig som aldrig har gett upp. Hos djur kallas det livsvilja. Hur dåligt jag än har mått så har det alltid varit så att jag håller mina löften, och jag lovade henne att jag skulle överleva. Det låter konstigt,jag vet, men även fast hon inte orkade hålla sitt löfte till mig så kommer jag att hålla mitt. Tro mig jag har varit förbannad på det löftet.

Jag vill inte vara en sån dysterkvist, fast det här är jag. Det här är mitt liv. Det suger.

//ciao! 

Jag hatar att kliva upp på morgonen. Det spelar igentligen ingen roll hur länge jag har sovit, det är alltid som om jag river sönder  mig själv. En del av mig är fortfarande kvar i sängen.

Så nu ska jag träffa min bästa killkompis. Det var över ett år sedan vi sågs senast, jag vet att det är pinsamt att erkänna men jag blir faktiskt lite nervös. Jag vet att det är fånigt, vi har alltid kommit väldigt bra överens.  Fast det förändrar inte hur jag känner. Det här är så långt i från mig själv som jag kan komma. Jag blir aldrig nervös. Lustigt. Det var prat om att vi skulle campa, så vi får väl se hur det går. På det viset slipper jag ju sminka mig också=)

//ciao!

Lustigt hur allt verkar komma tillbaka. Jag har den senaste månaden grävt i mina minnen, för att så småningom kunna få ro. Någon sa en gång: "För att kunna se in i framtiden måste du känna dig själv." Så just nu försöker jag förstå hur jag tänkte då, för att inte behöva göra samma misstag igen.

Dom senaste åren har jag växt otroligt mycket, jag är förmodligen en starkare människa idag än jag var för fem år sedan. Fast kanske inte, kanske tror jag bara det. För ibland känns det som minsta lilla sak skulle kunna få mig att smulas sönder till aska.

Min bästa killkompis - som flyttade till stockholm - kommer hit nästa vecka. Det ska bli roligt att träffas igen, vi förlorade nästan kontakten under gymnasie tiden, då det inte fanns tid. Plus att våra skolor var rivaler. Han får många minnen att dyka upp, inte bara dåliga heller.

Ibland orkar jag knappt andas. Där mitt hjärta och mina lungor borde vara finns bara ett hål. Det hålet gör så ont, när det är som värst kan jag knappt prata. När det är "bra" så känns det bara som ett ekande tomrum. Ibland känns det som att jag skulle vilja att folk fick reda på allt- hur jag verkligen mår- men jag vet att blickarna jag får då, kommer vara mer än jag kan utstå. Så jag sitter här med mina demoner, jag orkar knappt slåss mot dom. Igentligen slutade jag nog att slåss för flera år sedan, allt jag gör nu är att försöka härda ut.

//ciao!

Det blev faktiskt en ganska lyckad dag igår. Min bror var här, det är inte så ofta jag träffar  honom nu för tiden. Han har sitt eget liv nu.

Såg att en av mina kompisar hade gift sig. Hon flyttade när vi gick i sjuan, och efter det har jag knappt hört från henne. Jag hoppas att dom får många lyckliga år tillsammans.

Aja, idag ska jag nog bara sova tror jag, håller faktiskt på att somna här vid datorn jsut nu.

//ciao!

Ännu en ganska bra dag, kanske. Som vanligt när jag mår bättre så har jag inte något att säga igentligen. Det är konstigt att det faktiskt måste vara så att jag måste må dåligt för att ha något att säga. Idag ska jag bara göra saker som gör mig glad. Jag tänkar helt enkelt bara bada, äta frukt och bär och läsa idag. Kan inte säga att det låter spännande men det är väldigt skönt om det faktiskt får vara så.

Funderar på att dra mig in mot staden, få se lite människor. Inte för att jag avskyr att bo här, men det kan faktiskt kännas ganska ensamt. Plus att jag måste göra något hemskt. Jag måste köpa kläder.

//ciao!