Pratade med en av mina kompisar från gymnasiet idag, hon håller på att plugga till lärare. Allt verkade gå bra för henne, hon hade precis flyttat ihop med sin kille. Hon nämde en sak för mig som jag ganska ofta tänker på själv- hon har också förlorat sin bästa vän. För henne var det en meningslös bilolycka,  för mig -som ni säkert vet- självmord. Det har nog gått tre år sedan olyckan hände och hon verkar ha gått vidare mer än vad jag har gjort. Jag känner mig lättad, för jag minns så väl dagen då hon kom på skolan och berättade vad som hade hänt. Det verkade som om den enda som hon ville prata med var mig, hon nämde senare att det var för att jag hade varit med om samma sak. På sätt och vis har vi väl det- men för henne var det en olycka, jag måste leva med att min bästa vän inte ville leva längre. Så hon slipper fråga sig själv om hon missade några tecken.

Som sagt så är jag glad att hon mår bra iallafall. Det mest intressanta i samtalet var att hon aldrig frågade hur jag mådde. Jag har insett att ingen frågar mig det- alla förväntar sig att jag mår bra. Vilket passar mig alldeles utmärkt. För mina problem är mina egna.

//Ciao!