Så idag har jag inte gjort någonting alls. Verkligen inget alls, eller jo det har jag. Jag har funderat på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Vad jag faktiskt vill göra, något som får mig att känna mig meningsfull. Ett kall helt enkelt.

Jag har inget, jag har haft flera tankar när jag var yngre:

* Zooskötare

* Psykolog

* Polis

* Läkare

* Lärare

Just nu känns inget som något jag ens skulle tänka på två gånger. Det är vårt att se mig själv i framtiden- jag är nämligen tveksam om jag kommer att leva när jag är tjugofem. Smärta är allt jag vet någonting om, det värsta är att jag inte är säker på att jag ens vill läka. Dom här såren har varit en del av mig så länge att dom är allt jag vet. Lite stockholmsyndrom, jag vet. För någonstans känns det som att jag förtjänar det här- jag förtjänar att leva i mörker - för jag inte lyckades med att rädda henne. Vad som kanske är värre- jag lyckades inte rädda mig själv. Så jag är inte helt säker på att jag kommer att orka så mycket längre till.

Just ja, jag ville bli nunna också- då mådde jag väldigt dåligt. Jag insåg att lugnet i ett kloster förmodligen skulle kunna läka mig. Nej, jag trodde inte att gud kunde rädda mig- det har jag alltid varit säker på.

//Ciao!