Vet ni om att jag är avundsjuk på min syster? Faktiskt så är jag det. Jag ser hennes liv och ser på sätt och vis hur mitt liv kunde ha varit om allt inte hade hänt. Visst har hon haft sina problem hon också men - det här kommer låta egocentriskt- inte lika stora som mina. Jag valde hela vägen att göra det jag gjorde, inte för att jag ångrar något jag gjorde- men jag har svårt att acceptera följderna.

 Jag vet att jag har skrivit allt det här förut.

När jag gick i sjuan så började alla problemen, inte för mig men för henne- min bästa vän, för lätthetens skull kan vi väl kalla henne Ms N. Jag hade känt henne bara drygt ett år då, när jag först kom i kontakt med en människa som skärde sig. Det var en torsdag-jag minns det så väl- på idrotten som jag och en annan kompis först såg såren. Hon flyttade i början på november samma år, så hon var där i kanske tre veckor av tiden. I början så hade jag svårt att förstå hur allvarligt allt hade blivit. Då var vi ganska många som såg det och försökte hjälpa till. Sjaun kom och gick och jag mådde väl ganska dåligt. För jag minns det inte särskilt väl, för samtidigt så hade jag en annan kompis Ms P, som såg ut som ett vandrande skelett. Hon skar sig också, blev misshandlad av sin kille. Jag var där för henne, försökte hjälpa henne- men hon lyssnade inte på mig. Tillslut så spolade hon killen, och började gå upp i vikt.

I åttan så eskalerade allt med Ms N, året började med att hon bröt med mig och började umgås med en i "gänget" som inte hade någon egen vilja- så den tjejen började också skära sig. Anledningen till att Ms N bröt med mig vet jag fortfarande inte, men jag tror att det berodde på att jag tog hennes rakblad så fort jag fick syn på dom. Fast tillslut blev vi vänner- kanske i november?-och jag började med ett beteende jag fortfarnade har svårt att sluta med. Så fort jag såg henne eller någon annan så tittade jag nästan omedelbart på deras underarmar. För att kolla om hon hade några nya sår. En händelse var ju när hon satt i skolans uppehållsrum och skar sig och några sexor kom i korridoren och skrek att Ms N sitter och skär sig i uppehållsrummet! När jag kom ner dit så sa hon att det inte var så farligt det var bara "småsår"  det var inte småsår- det var blod över hela hennes arm. Det rakbladet tog jag och slängde i toaletten.

Vi var nästan oskiljaktiga på skolan, vi gick och höll varandra i handen. Vi pratde och jag fick henne att gå på vissa lektioner. På sätt och vis var jag lycklig då- även fast jag mådde dåligt och hon också- för hon förstog mig på ett sätt som ingen annan har gjort. Samtidigt blev också Ms N tunnare och tunnare, hon hade fått diagnosen anorexia. På luncherna på skolan kunde hon äta tre morotsstavar- det var hennes "normallunch" .

Den våren skadade jag mig själv för första gången. Då förstog jag varför hon faktiskt använde rakblad- den fysiska smärtan dövade den psykiska. Hon såg det och blev väldigt orolig. Lite lustigt faktiskt.

Några veckor innan sommarlovet så sa hon en sak som jag aldrig kommer att glömma- hon berättade att hon när allt var som värst hade hon tänkt att om allt blir värre kan jag ju alltid ta livet av mig. Det var en lugnade tanke för henne. Visst tog jag henne på allvar, hon var så rak och saklig om det att jag förstog att hon menade allvar. Då sa jag att jag inte ville- kunde- leva utan henne. Hon flinade och vi började pratade om någont annat.

Sommarlovet kom och Ms P skulle börja på gymnasiet.

I nian så började allt så bra, hon verkade gladare, hon hade ljus i ögonen - och jag var så trött. Under andra halvan av åttan hade jag fått vara sjuksköterska, bästavän och nästan mamma åt henne. Samtidigt som hennes andra vänner försvann- dom orkade inte mer. Så när hon började umgås med andra i vårat "gäng" var jag mest bara tacksam, jag behövde tid att återhämta mig. Visst umgicks vi fortfarande, men det var inte hela dagarna längre. Hon gick på lektioner utan mig. Hela hösten gick och jag trodde att allt skulle ordna sig. Julen kom och det sista jag sa till henne personligen var "gör inget dumt nu" -hon lovade. Det var sista gången jag såg henne. 

Natten till sista dagen på jullovet så vaknade jag i panik, jag somnade om. Den dagen var slapp, ända tills jag fick samtalet som förändrade mitt liv. Då Ms P ex ringde och sa Ms N hade ställt sig framför tåget den natten. Jag minns att jag gled ner mot skafferidörren och var tyst i flera minuter. Efter det så gick jag ut och gick, jag kan inte längre lyssna på good charlotte´s CLD. Sen minns jag nästan ingenting. Jag har korta glimtar av viskande samtal runt mig- om vilken häxa jag var som inte var ledsen. Hur folk undvek mig. Inte för att jag igentligen brydde mig. 

Den första veckan minns jag glimtar av- sen är det svart till ungefär mitten av april.   

Någonstans här skulle jag alltså vara en normal tonåring? Förlåt för att jag inte riktigt orkade det. Förlåt att jag inte har hunnit bearbetat allt. Förlåt för att jag inte ville dra in någon fler i allt det här. Förlåt för att jag inte är okej.

Det här är bara en bråkdel av vad som igentligen hände, trots det så räcker det här mer än väl för att jag ska vilja krypa ihop i fosterställning och skaka. Det gör så ont fortfarande. Ursäkta för att jag är glad att jag faktiskt andas fortfarande.

//Ciao!

Det kommer att bli en sån här dag idag, jag har börjat fundera. Igen. Hela tiden har jag försökt att hitta tillbaka till den jag var förut, jag har börjat inse hur idiotiskt det har varit. Det finns ingen chans att jag kommer att bli sån igen. För hela tiden så kommer det händelser som formar om en från grunden. Det kanske är dags att låta den jag var förut dö, lämna henne i det förflutna och gå vidare. Jag säger inte att det kommer att bli lätt, men vad i livet är lätt? För snart fem år sedan lovade jag mig själv att  jag fick sörja i exakt fem år. I januari så har det gått fem år, så det är nog dags nu!

//Ciao!

Trött men visst det är ju mörk nu. Problemet är ju att jag just nu är jätte sugen på lussekatter- lite tidigt kanske. Annars så kommer det vara en lugn dag hoppas jag, eventuellt kommer mina nya Bh:ar. Ska bli skönt att få underkläder i rätt storklek igen! Nej nu ska jag iväg och jobba!

//Ciao!