Läste inlägget från igår, logiskt sett så vet jag att det finns så många som har det värre än vad jag har haft det. Jag tror inte ni förstår exakt hur svårt det var att skriva om, jag har aldrig avslöjat några detaljer för någon. Inte för att det är särskilt detaljerat, men jag tror att ni kära läsare har fått reda på mer än vad mina psykologer fick reda på under ett halvår.

När jag mådde som sämst i högstadiet, så lovade jag mig själv en sak- jag skulle inte dra in fler människor i mitt liv. Jag ville inte att någon annan skulle hamna i min sits. Så när jag äntligen hittade en kille som jag skulle kunna gilla- drev jag bort honom. Hans förra tjej hade försökt ta livet av sig två gånger, så att börja tycka om mig var kanske inte den bästa idén. Han hade precis flyttat upp så han visste inte vem jag var, han visste ingenting om mitt liv. Han förälskade sig i min "yta". Den som jag visar upp för allmänheten. När jag berättade om hur dåligt jag faktiskt mådde flydde han - jag är inte förvånad. Jag klandrar inte honom, han orkade inte med mig. Så jag anar att ensamheten kommer att finnas kvar i mitt liv ett tag framöver. Jag har nämligen inte hittat en enda människa som jag anser klarar av att höra sanningen- den hela oförfalskade sanningen. Jag hoppas på att hitta någon med starka nerver, någon som tål sanningen.

Nu har jag genom bloggen dragit in människor i mitt liv igen- sorry för det!

//Ciao!

Långt inlägg igår, fick ur mig det mesta. Jag slutade ju precis när det blev som svårast för mig personligen. Det var inte direkt lätt för mig att skriva om, jag har aldrig varit särskilt öppen om vad som hände. Fast det beror ju mer på att ingen har frågat. Det är bara inget jag igentligen vill dra upp. Så enkelt är det igentligen att få ur mig saker, det är bara att fråga. För även fast det kanske är extremt svårt att prata om för mig, så måste jag svara. Så nästa gång ni vill veta något- fråga! För även fast jag är en ganska privat människa,  så svarar jag på frågor.

//Ciao!