Idag har varit den värsta dagen på väldigt länge. Precis när jag har trott att ångesten ska ge med sig, så har den börjat om. Jag tror att på min egen skala ligger jag på en seriös sjua just nu. Fast man kan ju se det så här också, jag har ju inte varit lägre på skalan än kanske en trea på sju år. När jag når tio så kan jag inte fungera normalt. Det är då folk märker att jag mår dåligt. Min skala går tyvärr inte högre än så. Det enda som är bra när jag är så högt upp är att självmordstankarna försvinner. Visserligen förvinner typ hela jag då. Det är då jag inte har några minnen om vad som händer, dom senaste fem åren har jag varit där två gånger. Fyra månader första gången, tre den andra. Förhoppningsvis så kommer jag inte högre än så här den här gången.

Helt ärligt så har jag så svårt att förstå att jag har mått så här i sju år nu. Det är jäkligt länge. Visst finns det folk som har hjälpt mig det förekar jag inte, men jag trodde att min ångest var tydligare än så här. Jag är så trött, varje morgon kliver jag upp och börjar ljuga. Varje morgon hoppas jag att det inte ska hända något som kräver mer av mig än vad jag redan ger. Trots allt det här, så har jag haft det värre. Helt ärligt så är jag förvånad att jag lever. Jag har levt längre än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra. Jag trodde nämligen att det var slut är jag fyllde femton. Det är fem år sedan, nu är frågan kommer jag att få se fem år till?

Kanske, det är en märklig värld.

//Ciao!

Jag är tillbaka. Jag känner mig som mig själv igen, jag fick låna två månader av någon annans liv. Precis som jag fruktade så känns det så mycket värre nu. Helt ärligt så är jag så tacksam att jag fick uppleva den här tiden, jag kunde vakna på morgonen utan ångest. Jag kunde andas utan problem, jag kunde gå och lägga mig på kvällen utan att hoppas på att jag på något sätt inte skulle vakna på morgonen. Visst har jag känt förändringen komma, men som den människa jag tyvärr är så har jag försökt att inte se tecknen. Som vanligt så tröstas jag av att jag har mått så här förut och överlevt. Så jag ska försöka fortsätta andas- hur ont det än gör.

//Ciao!