Såg en glimt av Top model idag, det fanns en liten späd tjej med långt blont hår- hon påminde mig om min bästa vän. Inte för att hon såg ut så alls. Fast där satt jag i soffan och kippade efter andan. Herre gud! Det har gått så många år att jag inte borde reagera på det viset. Rent logiskt om hon hade varit i livet så skulle vi förmodligen ha glidit isär. Fast jag får ju aldrig veta det med säkerhet.

Något är oavslutat, jag känner det djupt inne i märgen. Något jag förmodligen har förträngt som skulle kunna ge mig svaret på frågan som jag inte ens vet att jag ställer. Det som gör att jag hela tiden hamnar tillbaka i högstadiet. Något jag måste konfrontera innan jag kan få gå vidare.

Förlåt att jag tar det här igen:

Min bästa vän dog.

Alla mina vänner skar sig.

En kille höll på att dränka mig.

Mitt ex bästa kompis sa åt mig att ta livet av mig bara några månader efter att hon hade dött.

Min andra bästa vän blev misshandlad av sin kille.

Mina bästa vänner hade anorexia.

Jag blev mobbad.

Kanske är frågan som jag måste ställa mig är hur jag överlevde?

Eller hur jag kunde gå från att klara det- till det här?

Eller hur jag kan tänka på min tid på högstadiet som lycklig?

Eller hur lärarna kunde missa allt det här?

Det enda jag igentligen kan se är att människor med problem söker sig till mig. Sen när deras problem är lösta så försvinner dom ut ur mitt liv. När jag tänker efter så var det likadant på mellanstadiet.

Jag har haft fyra år att försöka läka nu. Tre av dom åren gick jag på gymnasiet, där det hände saker också. Det kanske inte är så konstigt att jag inte har orkat bearbeta allt. Men allt det där har jag mer eller mindre accepterat. Det jag ångrar mest är hur jag reagerade på hans kommentar om att jag skulle gå och ta livet av mig. Jag tappade kontrollen totalt och utbrast att " jag tänker på det varje dag, varje minut! Tror du inte att jag skulle vilja det? "  sen blev jag nog nästan tårögd. Så här efteråt så inser jag att jag förmodligen inte skulle varit så hård mot honom. Hur skulle han kunna veta hur jag mådde? Visst vi gick i samma klass, men han visste inte.

Har jag kommit närmare svaret den här gången? Ingen aning.

//Ciao!

Jag funderar på om jag ska göra pizza till familjen idag.  Själv så är jag mest sugen på äpplen, men det räknas väl inte som middag antar jag.

Jag inser nu att jag kanske inte hade nämt min gamla arbetsskada. Jag skadade min rygg när jag var femton. Läkarna har sagt att jag får leva med det här nu. Så länge jag tänker på hur jag lyfter och inte överanstränger mig så mår jag bra. Nu var jag dum för några dagar sen- alltså har jag ont nu.

//Ciao!  

Sitter just nu och lyssnar på Placebo och dricker kaffe. Jag hoppas att hela dagen kommer att vara så trevlig. Men något som jag har börjat reagera på är att jag nästan inte har någon matlust längre. Jag är aldrig hungrig helt enkelt. Det oroar mig lite. Inte för att jag tror att jag kommer att tyna bort som mina vänner gjorde då, men som sagt så oroar jag mig lite.

Ryggen försöker fortfarande att ta död på mig, jag kan fortfarande inte gå och andas samtidigt. Fast om någon vecka så lär det ha rättat till sig.

//Ciao!