Jag har insett att när jag funderar på när jag var riktigt lycklig sist så svarar jag hela tiden högstadiet. Fast när jag läser igenom min dagbok så var jag aldrig lycklig då, jag hade nämligen en depression redan i sjuan. Det är lustigt hur minnet har gjort om det till någonting bra. Visst förstår jag nu hur bra jag igentligen hade det då, men om jag inte var lycklig då? När var jag riktigt lycklig sist? Det skrämmer mig att jag inte kan svara på det. När mina föräldrar var på BUP fick jag höra att dom hade sagt att jag förändrades när jag började i förskolan. Att jag inte längre var den soliga ungen jag hade varit fram till dess. Visst minns jag att jag blev retad för att vi hade lagård hemma, det är för övrigt något som jag har fått höra ända tills jag började i gymnasiet- när jag började på ett naturbruksgymnasium. Så är det sanningen? Var det sista gången jag var riktigt lycklig- för femton år sedan? För om det är sant, är det då konstigt att jag anser det här vara mitt neutrala läge? Är det konstigt att jag på sätt och vis anser min smärta vara en gammal vän?

Min kompis sa att allt händer av en anledning, det får väl  stå för henne. Jag personligen har svårt att förstå det. Nu när jag ser allt objektivt - så objektivt jag kan- så ser jag alla små steg som ledde mig till allt det här. Jag vet att jag har sagt det förut, men redan när jag var tretton så insåg jag att jag inte skulle kunna ha ett förhållande. Inte för att jag inte ville, utan för att jag inte ville såra någon. Nu har det gått så långt att jag verkligen inte tror att det går. Eller så har jag helt enkelt inte hittat någon jag vill ha. För helt ärligt så har jag aldrig varit kär.

//Ciao!

Gud så jäkla less jag är. Jag har absolut ingenting att göra. Har faktiskt inget på hjärtat heller.

//Ciao!

Merde vad jag är trött, jag fattar inte varför jag har sovit ganska gott. Fast jag har ju förstås inte druckit upp mitt kaffe än. Annars så ska jag inte göra någonting alls idag. Kanske ska jag baka, men det är inte säkert. Jag har inte så mycket att säga, inget nytt i allafall.

//Ciao!

Tänkte bara lugna er: jag lever. Jag inser nu hur det måste ha verkat igår. Mår hyfsat också. Aja jag hinner inte så mycket mer just nu.

//Ciao! 

Idag har varit den värsta dagen på väldigt länge. Precis när jag har trott att ångesten ska ge med sig, så har den börjat om. Jag tror att på min egen skala ligger jag på en seriös sjua just nu. Fast man kan ju se det så här också, jag har ju inte varit lägre på skalan än kanske en trea på sju år. När jag når tio så kan jag inte fungera normalt. Det är då folk märker att jag mår dåligt. Min skala går tyvärr inte högre än så. Det enda som är bra när jag är så högt upp är att självmordstankarna försvinner. Visserligen förvinner typ hela jag då. Det är då jag inte har några minnen om vad som händer, dom senaste fem åren har jag varit där två gånger. Fyra månader första gången, tre den andra. Förhoppningsvis så kommer jag inte högre än så här den här gången.

Helt ärligt så har jag så svårt att förstå att jag har mått så här i sju år nu. Det är jäkligt länge. Visst finns det folk som har hjälpt mig det förekar jag inte, men jag trodde att min ångest var tydligare än så här. Jag är så trött, varje morgon kliver jag upp och börjar ljuga. Varje morgon hoppas jag att det inte ska hända något som kräver mer av mig än vad jag redan ger. Trots allt det här, så har jag haft det värre. Helt ärligt så är jag förvånad att jag lever. Jag har levt längre än vad jag någonsin trodde att jag skulle göra. Jag trodde nämligen att det var slut är jag fyllde femton. Det är fem år sedan, nu är frågan kommer jag att få se fem år till?

Kanske, det är en märklig värld.

//Ciao!

Jag är tillbaka. Jag känner mig som mig själv igen, jag fick låna två månader av någon annans liv. Precis som jag fruktade så känns det så mycket värre nu. Helt ärligt så är jag så tacksam att jag fick uppleva den här tiden, jag kunde vakna på morgonen utan ångest. Jag kunde andas utan problem, jag kunde gå och lägga mig på kvällen utan att hoppas på att jag på något sätt inte skulle vakna på morgonen. Visst har jag känt förändringen komma, men som den människa jag tyvärr är så har jag försökt att inte se tecknen. Som vanligt så tröstas jag av att jag har mått så här förut och överlevt. Så jag ska försöka fortsätta andas- hur ont det än gör.

//Ciao!

Det känns inte bättre idag, jag trodde det men den här gången hade jag fel. Jag har suttit och läst om depressioner, vilket inte är de mest roande läsningen jag har gjort. Jag känner igen mig, vilket inte är så konstigt. På alla ställen säger dom åt mig att söka hjälp. Vilket jag förmodligen kommer att göra, någon gång. Jag ska byta hälsocentral i vinter och då ska jag nog söka hjälp. Kanske. Det roligaste är ju att dom säger åt mig att söka hjälp genast för att jag har en så pass kraftig depression. Jag har haft det värre, mycket värre. Så jag kan nog stå ut några månader till.

Vet ni vad jag är glad över? Att man inte ser ut som man mår. För då skulle jag vara riktigt, riktigt äcklig.

//Ciao!

Nu är jag väldigt less, jag har bränt mig. Jag har en väldigt stor brännblåsa mellan pekfingret och långfingret. Aj! Det gör visserligen ont, men det är mest irriterande. Fingrarna känns som korvar. Det är så svårt att göra saker nu, skriva bland annat.

//Ciao!