När jag var yngre så var jag rädd för mörkret. Inte så konstigt kanske, men jag har alltid varit en sån som tar tag i mina rädslor. Då när jag gick i sjuan så bestämde jag mig för att göra något åt det, så jag började gå upp i skogen på kvällarna. Varje dag så blev jag lite mindre rädd och nu är jag inte ett dugg rädd för att inte se något. För det var nog det som skrämde mig att inte kunna se vad som är framför mig. Varför jag har kommit att tänka på det här just nu?

Jo, jag har insett att jag har samma problem igen. Jag är nästan rädd för att släppa mörkret jag har gömt mig i. Det har blivit en del av min person, precis som min tystnad om såna här saker. Lustigt för jag minns att jag för några år sedan var rädd för den här sortens mörker också.

Ms P frågade om jag hade tänkt något på att bli psykolog. Visst har jag tänkt på det, men jag vet inte om jag passar som en sån. Vad tror ni?

//Ciao!