Så det var dags att erkänna mycket av det jag inte ville säga. Ett steg i taget så lämnar jag smärtan bakom mig, jag försöker inte längre pressa tillbaka mig själv i samma skinn som jag hade innan allt det här. Jag är helt enkelt inte rädd längre, smärtan kan liksom inte kväva mig. Så är jag starkare nu? Nej det tror jag inte. Jag lärde mig vilka begränsningar jag har. Jag kan klara av mycket,  men någon gudinna är jag inte.

Var till tandläkaren idag, jag har varit nästan panikslagen förr om åren men nu gick det bra. Det kan ha att göra med att Ms P var med. Det var trevligt att träffa henne, det är så enkelt att bara vara med henne. Vi behöver inte vara seriösa, men det är inte svårt att vara seriös heller.

//Ciao!