Jag har haft ett väldigt intressant samtal nu. Det handlade om hur jag sa att jag gillar mörkret, att jag lever i det. Det var inte populärt. Han försökte övertyga mig om att det var både fel och faktiskt farligt. Jag tycker faktiskt att han borde prova att leva mitt liv innan säger att det är fel.

Det gäller även alla som tycker att jag borde skaffa pojkvän. Lev mitt liv först innan ni klagar.

Jag tycker att vi alla ska vara glada och om någon trivs med sitt liv- har vi rätt att klaga på den då bara för att den människan lever annorlunda? Jag tycker i alla fall inte det. Men så har jag kanske en alternativ livsstil också.

//Ciao!

Jag har försökt att vara mer ärlig mot folk jag bryr mig om. Eller inte mer ärlig - mer öppen. Det är alltid svårt för mig, jag är så van att hålla alla på avstånd. Så jag funderar på varför jag inte låter någon få reda på vad jag igentligen tänker? Jag har inget bra svar på den  frågan. Det är inte ett medvetet val jag har gjort. För jag vet riktigt väl vilka mina riktiga vänner är - och jag litar på dom.

Det viktigaste är väl kanske att jag försöker nu. Jag har insett att jag inte kan fortsätta på samma sätt längre.

Jag vaknar på morgonen och är förvånad att jag fortfarande är vid liv. Jag vet fortfarande inte om det beror på att jag är starkare än vad jag själv trodde - eller om jag helt enkelt är feg. Jag är helt villig att acceptera bägge. Inte för att det spelar någon roll längre. Jag lever, det är allt som spelar någon roll.

Annars så har jag fått höra att jag ser sorgsen ut,  jag vet inte om det stämmer. Sen att jag samtidigt får höra att jag är skitsnygg- det vet jag är sant. (Ja, jag har ett sånt stort ego)

Med den upplysinigen så lämnar jag er

//Ciao!