Det finns alltid en rädsla längst bak i mitt medvetande, rädslan att det en dag ska bli för mycket igen. Idag har den varit mer närvarande än på länge. Jag minns tiden när jag var tvungen att ha saker som distraherade mig hela tiden. Det gjorde så ont att andas, jag gav upp mina försök att leva och fokuserade på att faktiskt överleva dagen. Det som skrämmer mig är att det kan bli så igen- och det finns igentligen inget jag kan göra åt det. 

Jag minns första gången jag bestämde mig för att jag hade fått nog. Jag minns också vilken viljestyrka det krävdes för att inte göra det. Jag kunde helt enkelt inte utsätta mina vänner för det -en gång till. Så snälla säg aldrig att ni skulle klara av att jag dog- det skulle ge mig rätten. Jag lever nämligen till sjuttio procent för er skull. Det är kanske inte nyttigt- men det funkar.

Jag älskade henne mer än vad jag själv ens ville erkänna då. Jag älskade henne mer..än någon visste antar jag. Förmodligen mer än vad som var nyttigt för mig.

//Ciao!