Jag antar att jag ska börja med att jag trots allt mår bra. Nu ska jag bara gnälla.

Mitt sadisktiska undermedvetna gör sig påmint rätt ofta nu. Jag antar att det är bra att jag börjar minnas, men det gör så ont. Men jag blir tvungen att börja om med självkontrollen. Ibland har jag funderat på att det kanske vore bättre att vara helt känslolös.

Jag vet att hon är död. Hon kommer inte tillbaka.  Jag vet också att hon aldrig skulle vilja att jag plågade mig själv på det här sättet. Självklart skulle hon inte vilja det - för hade situationen varit omvänd hade jag verkligen inte velat att hon skulle misshandla sig själv på det sättet jag har gjort.

Ciao!

Så vad är det med mig som får människor med självskadebeteende att flockas runt mig? Ser jag ut som någon som kan hjälpa dom? 

Jag kan inte låta bli att försöka hjälpa till, även om jag kanske inte orkar

Ciao! 

Mardrömmarna förföljer mig fortfarande, jag avskyr att vakna i panik mitt i nätterna och inte kunna somna om. Jag hoppas att dom snart försvinner, men jag anar att dom inte kommer att ge sig i första taget. Sen så inser jag givetvis hur skadad jag är, när inte ens mitt undermedvetna vill att jag blir att jag ska komma nära i mänsklig varelse igen.

Ms N spökar igen. Så fort jag ens är nära att försöka gå vidare, så påminner min sadistiska hjärna mig om något. Jag känner helt plötsligt hennes hand på min axel, hör hennes röst eller något annat smärtsamt. Min egen hjärna hånar mig, får mig att drömma mardrömmar om närhet.

Ensamhetens gudinna är ute på jakt igen.

//Ciao!