Jag kan inte ens börja beskriva exakt hur trött jag är. Hade jag själv bestämt så hade jag inte ens gått ur sängen idag, men jobbet kräver att jag är vaken.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra mer idag, vi får ta dagen som den kommer.

//Ciao! 

Det finns alltid en rädsla längst bak i mitt medvetande, rädslan att det en dag ska bli för mycket igen. Idag har den varit mer närvarande än på länge. Jag minns tiden när jag var tvungen att ha saker som distraherade mig hela tiden. Det gjorde så ont att andas, jag gav upp mina försök att leva och fokuserade på att faktiskt överleva dagen. Det som skrämmer mig är att det kan bli så igen- och det finns igentligen inget jag kan göra åt det. 

Jag minns första gången jag bestämde mig för att jag hade fått nog. Jag minns också vilken viljestyrka det krävdes för att inte göra det. Jag kunde helt enkelt inte utsätta mina vänner för det -en gång till. Så snälla säg aldrig att ni skulle klara av att jag dog- det skulle ge mig rätten. Jag lever nämligen till sjuttio procent för er skull. Det är kanske inte nyttigt- men det funkar.

Jag älskade henne mer än vad jag själv ens ville erkänna då. Jag älskade henne mer..än någon visste antar jag. Förmodligen mer än vad som var nyttigt för mig.

//Ciao!

Jag har planerat att bli öppen om precis vad som har hänt dom senaste åren. Jag tänker inte längre ljuga för människor bara för att deras liv ska bli lättare. Det har alltid funnits delar av mig själv som jag inte har velat att alla ska få reda på- för att det är privat. Fast på sista tiden så har det kännts som att jag ljuger, det finns bitar av mig som mina vänner verkligen måste få reda på om jag ska kunna känna mig bekväm med dom.

Så nu väljer jag den hårda kalla sanningen, vi får se var den vägen leder mig.

Jag har nämligen en bild i huvudet om hur mitt liv skulle kunna se ut. Ett ställe där jag inte behöver göra mig till för att passa in. Ett ställe där jag slipper frågor om mitt icke existerande sexliv.

//Ciao!

//Ciao!

Igår gjorde jag något jag hade lovat mig själv att jag inte skulle göra igen. Jag har inte dåligt samvete eller så, bara förhoppningar på att jag kan börja rätta till saker. Det finns väldigt många saker som jag borde ha gjort för flera år sedan och nu har jag börjat.

Det är så många människor jag bryr mig om som jag helt enkelt bröt kontakten med när jag mådde dåligt, många av dom ska jag träffa i sommar och jag antar att jag ska vara ärlig för första gången på väldigt länge. Om dom frågar alltså.

//Ciao!

Jag har läst bibeln- hela bibeln- flera gånger. Nej jag tror inte på gud. Jag tror defenitivt inte på det som står i bibeln. Så jag är inte kristen, sen så har jag svårt för människor som läser bibeln, hittar bitar dom gillar och struntar i resten. Jag insåg för många år sen att jag och den kristna tron inte gick ihop, jag har till exempel inte konfirmerat mig. Sen har jag absolut inget emot att disskutera gud och religion med troende- så länge dom kan förstå att jag förmodligen inte kommer att byta åsikt bara för att dom tror på att det är så.

Även om det faktiskt skulle finnas ett himmelrike- är jag faktiskt inte så säker på att jag skulle vilja vara där.

//Ciao!

Igår så pratade jag alltså med en väldigt religös människa, problemet med dom är ju att dom verkligen försöker rädda en. Jag vill inte bli räddad. Jag behöver inte jesus i mitt liv. Inte alls. Så vi disskuterade rätt länge som sagt om att jag levde fel. Det gjorde mig väldigt less tillslut- och jag har en väldigt alternativ livsstil jämfört med honom.

Det här skriver jag bara för att jag fortfarande är irriterad på honom. Usch vad han var jobbig. Jag försöker ju inte precis övertyga honom att hans livsstil är fel, så varför kan han inte bara ge mig samma respekt?

//Ciao

Jag har haft ett väldigt intressant samtal nu. Det handlade om hur jag sa att jag gillar mörkret, att jag lever i det. Det var inte populärt. Han försökte övertyga mig om att det var både fel och faktiskt farligt. Jag tycker faktiskt att han borde prova att leva mitt liv innan säger att det är fel.

Det gäller även alla som tycker att jag borde skaffa pojkvän. Lev mitt liv först innan ni klagar.

Jag tycker att vi alla ska vara glada och om någon trivs med sitt liv- har vi rätt att klaga på den då bara för att den människan lever annorlunda? Jag tycker i alla fall inte det. Men så har jag kanske en alternativ livsstil också.

//Ciao!

Jag har försökt att vara mer ärlig mot folk jag bryr mig om. Eller inte mer ärlig - mer öppen. Det är alltid svårt för mig, jag är så van att hålla alla på avstånd. Så jag funderar på varför jag inte låter någon få reda på vad jag igentligen tänker? Jag har inget bra svar på den  frågan. Det är inte ett medvetet val jag har gjort. För jag vet riktigt väl vilka mina riktiga vänner är - och jag litar på dom.

Det viktigaste är väl kanske att jag försöker nu. Jag har insett att jag inte kan fortsätta på samma sätt längre.

Jag vaknar på morgonen och är förvånad att jag fortfarande är vid liv. Jag vet fortfarande inte om det beror på att jag är starkare än vad jag själv trodde - eller om jag helt enkelt är feg. Jag är helt villig att acceptera bägge. Inte för att det spelar någon roll längre. Jag lever, det är allt som spelar någon roll.

Annars så har jag fått höra att jag ser sorgsen ut,  jag vet inte om det stämmer. Sen att jag samtidigt får höra att jag är skitsnygg- det vet jag är sant. (Ja, jag har ett sånt stort ego)

Med den upplysinigen så lämnar jag er

//Ciao!