Så jag har varit lite..håglös den senaste tiden. Så idag har jag gjort något som är ganska viktigt, jag har läst i mina gamla dagböcker. Det är viktigt att minnas hur det var förut så jag faktiskt kan erkänna hur långt jag har kommit.

När jag läser mina egna dagböcker så kan jag inte förstå hur jag faktiskt överlevde, jag mådde så dåligt. Jag hittade en dagboksantecking där jag påminner mig själv om att det nog finns människor som inte skulle bli så glada över att gå på min begraving. Och ja, jag använde orden "inte så glada". Vill ni veta något ännu mer skrattretande? Jag har ingen kontakt med någon av dom idag. Fast det är kanske inte så konstigt..jag brukade byta vänner en gång om året, med motiveringen att dom bara skulle behöva se mig må dåligt ett år. Jag minimerade helt enkelt skadan jag gjorde på dom. Det finns några undantag till regeln, men inte många.

Något annat jag upptäckte? Om jag sägar att jag är kär, ring psyk på en gång. För alla gånger som jag har trott mig vara kär, så har jag mått så dåligt att jag nästan borde tvångsinläggas. Jag undrar varför? Är det helt enkelt mitt undermedvetna som försöker distrahera mig till att leva? För så fort jag har mått bättre..så har jag inte varit intresserad alls. Det är en spännade tanke och helt ärligt så hade det varit spännade och testa den hypotesen. Om jag inte skulle behöva vara ett halvt steg från självmord vill säga.

//Ciao!