Vet ni, jag blir alltid lika förvånad när folk tror att jag ska minnas folk från mitt förflutna. Som igår när jag fick besök av S mamma som hade med sig någon som skulle ha gått i nian när jag började i sexan. Hur ska jag minnas någon som jag eventuellt såg  någon gång för nio år sedan?  Hon såg säkerligen annorlunda ut också. 

För helt ärligt, jag känner inte ens igen hälften av dom som gick i min egen klass- och dom känner verkligen inte igen mig. Det är något tillfredställande med att möta någon som gjorde mitt liv till ett helvete och se att dom inte ens känner igen mig. För det får mig verkligen att inse att livet går vidare, för oss alla.

//Ciao!