Jag antar att jag ska börja med att jag trots allt mår bra. Nu ska jag bara gnälla.

Mitt sadisktiska undermedvetna gör sig påmint rätt ofta nu. Jag antar att det är bra att jag börjar minnas, men det gör så ont. Men jag blir tvungen att börja om med självkontrollen. Ibland har jag funderat på att det kanske vore bättre att vara helt känslolös.

Jag vet att hon är död. Hon kommer inte tillbaka.  Jag vet också att hon aldrig skulle vilja att jag plågade mig själv på det här sättet. Självklart skulle hon inte vilja det - för hade situationen varit omvänd hade jag verkligen inte velat att hon skulle misshandla sig själv på det sättet jag har gjort.

Ciao!

Så vad är det med mig som får människor med självskadebeteende att flockas runt mig? Ser jag ut som någon som kan hjälpa dom? 

Jag kan inte låta bli att försöka hjälpa till, även om jag kanske inte orkar

Ciao! 

Mardrömmarna förföljer mig fortfarande, jag avskyr att vakna i panik mitt i nätterna och inte kunna somna om. Jag hoppas att dom snart försvinner, men jag anar att dom inte kommer att ge sig i första taget. Sen så inser jag givetvis hur skadad jag är, när inte ens mitt undermedvetna vill att jag blir att jag ska komma nära i mänsklig varelse igen.

Ms N spökar igen. Så fort jag ens är nära att försöka gå vidare, så påminner min sadistiska hjärna mig om något. Jag känner helt plötsligt hennes hand på min axel, hör hennes röst eller något annat smärtsamt. Min egen hjärna hånar mig, får mig att drömma mardrömmar om närhet.

Ensamhetens gudinna är ute på jakt igen.

//Ciao!

Jag har haft några dagars semester i staden. Jag har lyckats träffa nästan alla som jag ville, det har varit ett ganska späckat schema- men roligt har det varit.

Först var det tjejmiddagen som var riktigt lyckad även fast alla inte kunde komma. Det var skönt att träffa alla igen, vi träffas ju inte så ofta längre. Sen så har jag träffat ms P också, vi har alltid lika roligt- men ingen kan anklaga oss för att vara helt oseriösa heller.

Igår så träffade jag en av mina kompisar från högstadiet. Det är alltid intressant att umgås med honom, han förstår mig helt enkelt. Jag trodde faktiskt att han kanske skulle bli förskräckt över hur jag ser ut- men han sa att jag aldrig hade varit snyggare. Sen så var vi på stråket och träffade många människor som jag inte hade träffat sen studenten.

Jo just ja. Jag har uppenbarligen retat någon form av gud- jag var på Triumph och mätte vad jag ska ha i BH-storlek och nu ska jag ha 65D Eller möjligtvis 65C. Mitt liv suger.

//Ciao!

Jag kan inte ens börja beskriva exakt hur trött jag är. Hade jag själv bestämt så hade jag inte ens gått ur sängen idag, men jobbet kräver att jag är vaken.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra mer idag, vi får ta dagen som den kommer.

//Ciao! 

Det finns alltid en rädsla längst bak i mitt medvetande, rädslan att det en dag ska bli för mycket igen. Idag har den varit mer närvarande än på länge. Jag minns tiden när jag var tvungen att ha saker som distraherade mig hela tiden. Det gjorde så ont att andas, jag gav upp mina försök att leva och fokuserade på att faktiskt överleva dagen. Det som skrämmer mig är att det kan bli så igen- och det finns igentligen inget jag kan göra åt det. 

Jag minns första gången jag bestämde mig för att jag hade fått nog. Jag minns också vilken viljestyrka det krävdes för att inte göra det. Jag kunde helt enkelt inte utsätta mina vänner för det -en gång till. Så snälla säg aldrig att ni skulle klara av att jag dog- det skulle ge mig rätten. Jag lever nämligen till sjuttio procent för er skull. Det är kanske inte nyttigt- men det funkar.

Jag älskade henne mer än vad jag själv ens ville erkänna då. Jag älskade henne mer..än någon visste antar jag. Förmodligen mer än vad som var nyttigt för mig.

//Ciao!

Jag har planerat att bli öppen om precis vad som har hänt dom senaste åren. Jag tänker inte längre ljuga för människor bara för att deras liv ska bli lättare. Det har alltid funnits delar av mig själv som jag inte har velat att alla ska få reda på- för att det är privat. Fast på sista tiden så har det kännts som att jag ljuger, det finns bitar av mig som mina vänner verkligen måste få reda på om jag ska kunna känna mig bekväm med dom.

Så nu väljer jag den hårda kalla sanningen, vi får se var den vägen leder mig.

Jag har nämligen en bild i huvudet om hur mitt liv skulle kunna se ut. Ett ställe där jag inte behöver göra mig till för att passa in. Ett ställe där jag slipper frågor om mitt icke existerande sexliv.

//Ciao!

//Ciao!

Igår gjorde jag något jag hade lovat mig själv att jag inte skulle göra igen. Jag har inte dåligt samvete eller så, bara förhoppningar på att jag kan börja rätta till saker. Det finns väldigt många saker som jag borde ha gjort för flera år sedan och nu har jag börjat.

Det är så många människor jag bryr mig om som jag helt enkelt bröt kontakten med när jag mådde dåligt, många av dom ska jag träffa i sommar och jag antar att jag ska vara ärlig för första gången på väldigt länge. Om dom frågar alltså.

//Ciao!